Det här blir ett personligt inlägg kring mig själv som hundtränare och människa.
Man brukar ju säga att vissa hundar inte orkar hålla ihop sig mentalt, så de är svåra att träna med. Här kan jag dock inte skylla på min hund, som även fast han är utåtagerande är bra mycket bättre än sin matte på att hålla ihop mentalt. Framförallt klarar jag inte av att hålla ihop mentalt när han inte klarar av det, då brister vi båda och det blir pannkaka! Hur gör man som människa för att hålla ihop mentalt? Förutom att äta piller och gå i terapi, för det gör jag redan..
Scenario: Vi går ut på en gräsplätt i närheten för att träna lite slalom. Det är skugga och fuktigt i gräset. Och då har Yoda svårt att hålla ihop sig själv, gå normalt utan att ta konstiga omvägar, vilket bygger på en irritation hos mig. Vilket gör att han inte vill ta belöning hos mig och hellre går och nosar än att vara nära irriterad matte. Jag prövar att flytta oss till där det är sol i hopp om att det är bara skuggan som spökar(Ja, man hittar konstiga bortförklaringar ibland..)... Där laddar jag på bollen med veganpannkaka och lite mjukost och kör ett pass med 4 repetitioner. Han gör det, men utan någon riktig motivation och undviker mig och är rätt låg och försöker komma undan mig. Jag lägger honom på sin filt och sätter mig och försöker andas djupt istället, för där är jag nära att bryta ihop. Går en sväng runt planen, låter honom kissa och klickar för kontakt, sätter oss och myser lite i solen istället. Sen försöker jag leka lite med honom, lite halvflummigt.. Han är inte riktigt på men försöker iaf jobba för veganpannkakan.
Det här händer ofta. Mycket ofta. Oftare än att jag tränar och känner mig nöjd med mig själv. Jag är lite irriterad och försöker träna trots gråten i halsen över att jag inte klarar av att hålla ihop och att Yoda tycker jag är obehaglig när jag inte orkar det. Det här är något jag verkligen kämpar med men sådana här dagar känns det rätt mörkt. Jag försöker hela tiden skylla på yttre faktorer som fel underlag, fel väder, fel belöning osv. Men i själva verket är det MIG det är fel på eftersom jag inte kan hålla ihop de där 3-4 minuterna våra pass är. Det är mitt egna självförtroende som hundtränare det hänger på, och min oförmåga att vara optimistisk och säker inför Yoda.
3 kommentarer:
Fast jag tycker inte du ska träna om du känner så för då kan det aldrig bli bättre, varken för dig eller Yoda. Tror du inte att du har för höga krav på er? Det har jag upptäckt med Ture att om jag kör mer lekfullt så funkar det så mycket bättre för oss båda. Var på en kurs förra veckan där instruktören sa att man skulle planera hur man skulle belöna i stället för hur man ska träna för då får man träningen på köpet! Låter lite knäppt men tror det kan funka :-)
Jag känner likadant. Nu tränar inte vi så seriöst som ni gör. Men vi tränar vardagslydnad. När det går dåligt blir jag irriterad, vilket Doriz känner och håller sig så långt borta från mig som möjligt.
Nu efter flytten har hon fått vänja sig vid människor och andra hundar. Det jag upptäckt är att det inte är hon som behöver tränas vid dessa möten utan jag! Så fort jag sett en människa har jag omedvetet blivit orolig och förberett mig på att det ska gå dåligt. Klart det gör det, för Doriz läser mig så perfekt. Hon klarar den träningen mycket bättre än jag....
De dagar då det är dagar då jag inte håller ihop låter jag bli att träna så gott det går. Det blir bara fel annars.
Åh jag känner så väl igen det där, framförallt när jag kämpar med dirigeringar i jakten. Man borde ha en liten gubbe på axeln som sa till en att sluta träna genast minsta irritation dyker upp.
Skicka en kommentar